THE METROPOLITAN RAILWAY
Det hela började med sju hållplatser från Bishop’s road till Farringdon Street 1863. Staden London var överbelastad och behövde ett nytt transportmedel. De första tågen var ångdrivna och gjorde luften i tunnlarna tung och ganska ohälsosam. När elektricitet kom, några decennier senare, började The Undergrounds framgångsresa i alla stora städer i världen.
Underground, Subway, Tube, Tunnelbana, Subte, Metro, Chikatetsu, Dìtiě. Många är namnen för ett och samma syfte: att transportera passagerare snabbt och effektivt från en del av stan till en annan. Tunnelbanan rör sig resolut genom invecklade labyrinter av betong och mörker, unken luft, skräp och råttor. Det finns gamla linjer och stationer med historia, och det finns moderna linjer med bländande arkitektur och banbrytande teknik.
Många gillar dock inte tunnelbanan. Om de måste välja mellan bussen och tunnelbanan föredrar de att stanna i den fria luften i stället för att gå ner i den underjordiska världens djup. Det är något obehagligt med avsaknad av ren luft, med att klämma in sig med andra och inte se dagsljus.
För mig däremot har tunnelbanan varit en fascinerande miljö sedan barndomen. Vi bodde utanför centrala Buenos Aires, dit min familj tog mig ett par gånger om året. Vid dessa sporadiska besök det bästa var när vi åkte tunnelbanan.
Att stiga ner i de trånga korridorerna och på de överfulla plattformarna, där tågen annonserade sin ankomst med ett slag av het, unken luft och ett metalliskt gnissel som gjorde ont i öronen, var visserligen en aning otäckt som en resa till en underjordisk värld. I mina barns ögon var den världen magisk och full av spänning och äventyr. Passagerarna, dess invånare, var som ett galleri av sagofigurer som jag fick möta under några korta ögonblick innan de försvann i människohavet igen. Som alla barn njöt jag av att iaktta, observera mångfalden av människoöden på väg någonstans, studera deras ansikten och lyssna på deras samtal, det de sade, det de ljög om och det de inte kunde gömma och som stod tydligt för den som ville se, som hos människorna på Diane Arbus fotografier. Det var fascinerande då och så är det fortfarande. Att fotografera i tunnelbanan är ett slags Street Photo i en sluten miljö och som sådan har det sina svårigheter och fotografen måste leta sig in i situationen. Ljus är inget som finns i överflöd nere i tunnelbana och de stora ISO värden som behövs ställer stora krav på utrustningen.
Om kameran inte är dold måste det verka som att den inte används. Kameran skapar en viss nervositet som gör att människor intar en viss attityd gentemot fotografen, vilket kan förstöra ögonblickets spontanitet. Å andra sidan är det inte alltid möjligt eller tillrådligt att ta upp kameran och fotografera. I vissa städer och under vissa årstider kan det vara direkt farligt.
I tunnelbanan verkar allt upprepa sig. Stationerna passerar förbi en efter den andra och ser alla till slut mer eller mindre likadana ut, mörkret mellan stationerna upprepar sig och människomassan, många på vissa stationer och färre på andra, blir slutligen till en och samma. I slutet av rutterna finns ofta förorten, marginaliserade minoriteters getto och fattigdomen. Vid den andra slutet, ofta den andra sidan av myntet, rikedom och elegansen hos dem som inte brukar använda tunnelbanan. Något som i slut ändan står väldigt tydlig är att det trots politiska, kulturella eller ekonomiska skillnader man erfar ett underliggande mänskligt drag som är lika för alla, oavsett städer, länder eller kontinenter.
